Hästarvet
När jag tittar i backspegeln så är mitt hästliv som en illustration av svenskt hästliv de senaste 125 åren. Min farfar Erik Ericson var lantbrukare med sin Lisa, ardennern i centrum på bilden. Cirka 700 000 hästar fanns det i Sverige då, oumbärliga arbetskamrater som tjänstgjorde i stad och på landet, i lantbruket och armén. Min pappa Bertil jobbade på gård och med häst i skogen i sin ungdom fram till 50-talet när maskinerna tog över. Bertil och hans bror Åke tävlade trav med sina hästar också. Många turer till Åby travbana blev det (man körde hästarna in och hem efter tävling).
Min far slutade med hästar men blev glad när dottern Åse visade sig vara född med en liten hästgen. Han började om med travhästar och skaffade en ponny till tösabiten. Nu talar vi 70-talet, när det fanns ungefär 70 000 hästar i Sverige, ett rekordlågt antal.
Men hästen har alltid legat människornas hjärtan nära. Med förbättrade ekonomiska möjligheter, mer fritid, travet växte, ridskolor för alla, fick hästhållningen en skjuts fram till hur det ser ut idag. En kamrat för nöje, avkoppling, terapi, tävling, naturvård, ett familjekitt. Vi är uppe i 360 000 hästar i Sverige och sådana som jag kan leva på hästverksamhet genom att skapa efterfrågade tjänster. Mina hästar bidrar till att hålla landskapet öppet genom att de betar och håller undan sly. Gården hade varit helt igenväxt utan arbetande mular. Hästen behövs mer än någonsin, för folkhälsan, för naturvården, för att vara bryggan mellan stad och land.
Islandshästen kom in i mitt liv
Trots att min pappa var en klok ”ponnypappa” som körde ponnyn och mig till Kungsbacka ridskola varje vecka på 70-talet så blev irlandsimporten Jack för mycket häst för min ålder och kunskap. Det gick på tok, hans beteende eskalerade till stegringar och avkastningar och jag blev rädd för att rida. Jag höll på med alla våra travhästar (tre avelsston med föl och åringar).
Jag fick inte suget tillbaka för ridning igen förrän jag mötte islandshästar 1979. Tack vare Margret Löfgren hamnade jag i Tulka, dåtidens centrum för islandshästar i Sverige. Jag köpte min första islandshäst Garpur från Tulka av Göran Häggberg. Han var rätt bekväm av sig (läs lat) men det var vad jag behövde efter mina upplevelser med min irländska ponny…
Det var ett lyckokast för mig att Margret flyttade in på Bolås med sin islandshäst Prins Bleikur. Då var islandshästsporten pytteliten i Sverige (ca 100 hästar) och hästrasen stod inte högt i kurs i häst-Sverige. Man ansåg inte att de extra gångarterna var intressanta eller den fria ”icke-militära” kulturen runt hästen. Det var bara en ful och obegriplig ponny. Men jag skulle vilja påstå att det underdogperspektivet har blivit vår styrka.
Vid 15 års ålder upptäckte att jag hade en organisatorisk ådra. Margret var sekreterare i lokalföreningen Gauti men gillade egentligen inte kontorsarbete. Så jag fick hjälpa till. Det ledde vidare till att jag under 80-talet både blev sportordförande och ordförande och utförde mycket ideellt arbete för Svenska Islandshästföreningen (SIF) som det hette då. Det innebar allt från att skriva i medlemstidning till att anordna flera SM, EM 1985 och NM 1988 i Vårgårda. Mitt liv gick ut på att rida, organisera, tävla och vara sportdomare.
Hästarna jag tävlade på 80- och 90-talet var skäcken Dropi frá Búdarholi (EM 81 i Norge), svarte Ari frá Krossanes (EM 83 i Tyskland) och fuxen Elding frá Glaesibae (som jag visade klass 1 i avel, NM 90 i Danmark).
Jag fick vänner för livet och det ideella arbetet gav mig mycket av den kompetens jag lever på idag – kommunikation, information, organisation, nätverkande. Mina ridlärare på 80-talet var till exempel Ambjörg Dahl och Erik Andersen från Norge, Peter Mesch Sverige, Marlise Grimm, Hans-Georg Gundlach och Walter Feldmann från Tyskland.
Fantastisk möjlighet att få starta förbundets kansli
1990 fick jag erbjudandet att starta SIFs första kansli och den chansen tog jag. Jag lämnade barnomsorgen och städjobbet på Arla. Sedan 1990 har jag enbart arbetat inom hästsektorn, om än på olika vis. Jag skulle ”bara” rensa lite pärmar och organisera starten på kansliet och sedan påbörja den utbildning på universitet jag hade kommit in på. Men så fick Sverige ta hand om att arrangera VM 1991 i Norrköping och sedan var jag fast för gott i hästnäringen!
De islandshästridlärare som jag red för på 90-talet och framåt har varit t ex Einar Öder Magnusson, Atli Guðmundsson och Eyjólfur Ísolfsson från Island. Ia Lindholm förstås, alltid en vän och en ledstjärna, Johan Häggberg en annan. Men jag har också alltid hyst ett intresse för centrerad ridning alltsedan Sally Swift publicerade sin första bok (Ett med hästen på svenska), vilket långt senare ledde till kurser med Suss Landin här på gården.
Hästarna som jag red mest under 00-talet var från vänster det rödblacka stoet som blev mamma till 8 avkommor på gården: Dagmar frá Sandgerdi. Hon fick en avelsbedömning med 8.30 på ridegenskaper, Johan Häggberg visade henne. Bleksvarta Ugla från Källås i mitten och brunblacka Urd från Ullstorp red jag också mycket på den tiden. Åkte på träningar till Ia och Denni Malmköping och deltog i mindre tävlingar. Urd var dotter till det enda hästen jag fick efter Elding frá Glaesibae, avkomman hette Una från Ullstorp. Henne visade jag i klass 2 i avelsbedömning.
Jag har ridit enstaka lektioner för Susanne von Dietze, Angelo Telatin, Johanna Nygren och andra tränare på iberisk häst, Birgitta Järnåker, Per Waaler och andra ”storhästridlärare”, av ren nyfikenhet på vad det kan ge känslan och tekniken med mina 4- och 5-gångare.
Träna och tävla
Jag tävlade mest intensivt på 1980- och 90-talet, även i landslaget på den tiden. Med gårdsköpet kom ett långt uppehåll där den mesta tiden gick åt till att bygga upp gård och verksamhet. Jag hade egna uppfödningar som jag red och träningshästar men inte med en strukturerad uppföljning med ridlärare.
Det känns härligt att kunna samla ihop sina hästar på bild. På den första till vänster står jag med fyra hästar som råkade vara på gården samtidigt. Det var hästar som vid tillfället då bilden togs jag hade ägt eller ägde nu. Från vänster Ari frá Krossanes (över 30 år på bilden), Rún frá Hrepphólar, Örn från Staverås och Una från Ullstorp. På bilden i mitten står Dagmar i mitten med sex av sina åtta avkommor omkring sig (Fabian, Baltasar, Albin, Greta, Elisa och Dagný – alla från Ullstorp). På bilden till höger hade Dagmar avlivats men nu syns också de två sista avkommorna – Hjálmar och Iris. Namnen valda i bokstavsordning från A som i Albin till Iris.
2012 bestämde jag mig för att ”börja om” genom att bjuda in Atli till en kurs. Då red jag den egna uppfödningen Albin från Ullstorp som var 6 år och behövde vidare skolning.
Det är rätt enkelt att rida in en häst så det går att rida från punkt A till B i någorlunda rätt gångart. Men att skola hästen till rena gångarter med en bra överlinje och korrekt form för hållbar kropp, det är svårare och tar avsevärt längre tid. Kunskapen runt hur man tränade islandshästens gångarter och form hade också utvecklats sedan jag var mest aktiv. Den inbjudan ångrar jag inte. Det har ändrat mig som ryttare och mitt eget system att rida och träna hästar.
Med Albin som kompanjon utvecklades vi tillsammans. Så pass att vi tävlade på SM i Gaedingakeppni (A-flokk) 2 gånger. Albin är en fantastisk femgångshäst såväl som läromästare och en äkta arbetshäst ihop med gårdens unghästar. Men jag har många fler välskolade ridhästar som används som skolhästar på kurser och lektioner samt som Share Horse.
Det här gör jag nu
Idag driver jag företag på den egna gården i Skaraborg som jag köpte 1997. Jag arbetar deltid som utbildningsledare på Biologiska Yrkeshögskolan på Axevalla Hästcentrum med utbildningen Verksamhetsledare i hästrelaterade näringar och nu nyligen Islandshästutbildare samt en del andra branschnära arbetsuppgifter.
Resten av min tid ägnar jag åt gård, hundar, egna och andras inackorderade hästar samt kursverksamheten i ridhuset Albin Hall. Helt utan ideellt arbete står jag dock inte, jag gör bl a insatser för vår lokala islandshästförening Frigg runt tävlingarna på islandshästbanorna på Axevalla travbana.
Jag tycker att utbildning är en viktig del av en människas utveckling. När man arbetar med något så fysiskt som människor och hästar så är det så tydligt att teoretisk kunskap behöver omsättas i praktik. Därför är det extra givande att arbeta med yrkeshögskoleutbildning, där man t ex kan bli antagen till en utbildning tack vare sin reella kompetens före betygen.
För handens och kroppens skicklighet behövs och kan inte alltid ersättas av robotar och AI. Det betyder inte att vi ska vara rädda för att ta teknikens hjälp för att undvika slitage på kroppen eller onödigt långa arbetstider. Det är en balansgång. Men praktisk erfarenhet och tajming i arbete med djur (och människor för den delen) ger en tredimensionell lyckokänsla när bitarna faller på plats!
Foto översta bilden: Sabina Svenningsson
Foto Albin och Åse i ridhus: Lotta Karlsson